2007-04-20

Idag känns det inte heller bra, känns som jag vill börja gråta hela tiden. Jag vill åka på Peace and Love Festivalen, men vi har tyvärr bara råd med en biljett. Måste betala för nya glasögon och kattmat. Så man får offra sig. Det skulle vara så himla roligt att sova i tält på campingen med Magnus, för jag tror att det är nog ända gången för i år.

Jag tror nog att Magnus blir nog gladare om jag inte följer med utifall jag får en panikattack eller något sådant. Jag vill ju inte gå runt på festivalen helt själv. Magnus och hans kompisar vill ju inte titta på Tomas DiLeva utan de vill titta på Vader och lite andra band som jag inte är intresserad av.

Det skulle vara så himla roligt att få gå på festival, har aldrig varit på en sådan tidigare, har inte ens sätt en konsert någon gång. Men ekonomin sätter tyvärr stopp för det tyvärr. Fast när jag börjar tänka efter är det nog bäst att jag stannar hemma utifall jag blir dålig, då blir man ju bara en belastning för de andra. Jag kan ju inte vara egoistisk och tänka enbart på mig själv. Önskar verkligen att man inte hade problem med panikångest och så vid stora folkmassor.

Hoppas bara att de inte gör något som jag inte vill att de ska göra. Ingen idé att skriva vad då det kan vara många som läser och det de gör är ju inte så lagligt. Jag tycker verkligen inte om att han gör det, men vad ska göra åt saken. Han säger ju att han inte kan lova att han inte ska göra det.

Jag önskar att han visste hur mycket han sårar mig genom att göra denna grej då han vet vad jag har varit med om. Känns som han inte respekterar mina åsikter, jag tycker jag borde ha något att säga till om i alla fall.

Önskar att jag var en normal människa utan några psykiska problem då skulle jag kunna åka med på festivalen utan att känna att jag eventuellt kan komma bli en belastning. Är jag knäpp eller dum eller vad? Har jag inte någon rätt att säga vad jag tycker.

Som ni märker så är min tillvaro inte så bra just nu. Vågar inte prata om det med någon utan jag väljer och skriva om det istället, kanske är lite löjligt men det är sådan jag är. Vill inte vara en belastning för andra.

Nej, nu måste jag jobba igen. Hej svejs

2007-04-19

Just nu så känns det som om allt bara går åt helvete. Filmdatabasen på jobbet fungerar inte så jag kan inte föra över filer som jag måste ha för att kunna gör DVD skivan. Är så jävla trött på att inte kunna gå ner i vikt. Det känns som det alltid kommer något imellan, när jag mår dåligt så äter jag bara. Sen när jag mår bra, försöker jag motionera och så, men det fungerar bara ett litet tag. Jag säger att jag inte bryr mig om hur jag ser ut, men när jag tänker efter så gör jag nog det. Visst vill jag vara smal och så, vem vill inte vara det? Jag har fetma. Jag ser inte mig som fet tror jag, fast alla symptom visar på det. Mitt BMI ligger på 37,7 och mitt midjemått är 119 cm. Jag väger 94kg, nästan 100kg. Jag vill gå ner men jag tror stt om jag inte tycker om mig nu så tror jag inte att jag kommer göra det när jag är smal heller för jag har ju faktiskt varit smal en gång i tiden och inte mådde jag bra för det. Undra vad problemet är. Jag har liksom inga kompisar. Bara min man, men han vill ju inte umgås med mig heller. Önskar att livet kunde vara lite lättare. Jag mår ju inte lika dåligt som när jag försökte ta livet av mig, men ibland känns det som om jag skulle må bättre om jag inte fanns, då slapp man tänka och fundera över hur man ska göra och se ut.

Man ska ha långt hår, vara smal samt raka sig på benet och i skrevet för att vara socialt rätt anpassat. Detta tycker jag är fel. Varför har man inte rätt att se ut som man vill utan att folk ska klaga på en hela tiden.

Jag vet att jag inte är den normala kvinnan. Jag har rakat hår, trivs med det. Jag tycker det är jobbigt att raka mig på benen då jag tyvärr har kraftig hårväxt överallt. Jag sminkar mig aldrig då jag tycker det känns onödigt, men ändå är jag inte nöjd med mig själv, skulle jag vara mer nöjd med mig själv om jag valde ha långt hår, raka mig och sminka mig. Skulle jag tycka om mig själv mera då? Jag tror inte det, för jag har haft långt hår, har sminkat mig, har rakat mig och inte fan mådde jag bättre för det. Den ända skillnaden var att man inte fick höra hur onormal man var som nu.

När jag var i Stockholm senast så sa en del att jag var modig och tyckte jag såg bra ut i rakat hår. Det var modigt av mig att våga vara annorlunda. Det kändes jävligt skönt att få en sådana komplimanger, har aldrig fått det tidigare. Det känns som jag blev respekterad för den jag var. Jag kände mig som en helt normal människa. Men här där jag bor nu, en liten stad som ludvika så blir man inte respekterad för att man ser annorlunda ut. Varför är det så för?

Magnus sa häromdagen att han tyckte att jag var mer attraktiv när vi träffades då jag var typ 30 kg lättare. även om han var ärligt så gjorde det ont. Jag tycker Magnus är attraktiv fast han har gått upp i vikt. Varför ska utseende ha sådan stor betydelse, dom som är blinda bryr ju sig inte. Där är det personligheten som ses i första hand.

Jag skulle kunna fortsätta hur mycket som helst att skriva men jag måste ju jobba åxo.

Sätter in lite bilder från när magnus och jag åkte till Stockholm.

jagkor.JPG

magnuskor.JPG

hummelsta2.JPG

Nu så har man nyss kommit hem från jobbet, var förbi jet och tankade bilen. Sen åkte jag in till systembolaget och köpte Rom till Magnus och en flaska sprit till mig.

Imorgon ska man åka till stockholm. Jag ska på fackmöte kl 17:00 i filmhuset. Sen så har man tagit semester resten av vecka för att spendera den i stockholm, Magnus ska ju med åxo. Få se vad man hittar på och hoppas att det blir en rolig vistelse.

Nu ska jag nog packa ner lite kläder tills