Oops! It appears that you have disabled your Javascript. In order for you to see this page as it is meant to appear, we ask that you please re-enable your Javascript!

Category Archives: Känslor

Ångest=illamående

Jag känner mig orolig. Jag vet vad det beror på. Jag försöker snåla med min PSYK medicin. Den kostar 1300:- att hämta ut. Dock så får jag tillbaka allt från jobbet, men man måste ändå ligga ute med pengar.

Jag har nu en sådan ångest så jag mår illa. Jag har dock tagit två atarax, så jag hoppas det lugnar ner sig snart.

Är det vanligt med illamående när man har ångest? Någon som vet?

 

Tankar runt min blogg!!

Jag har alltid velat ha en blogg där jag skriver ner mina tankar och funderingar. Men jag känner att jag nog är för feg för det.

Något jag tycker är fel i dagens samhälle är just denna könsfixering. Jag följer en blogg. (http://ladydahmer.se/) Jag beundrar denna människa. Jag vill inte att det ska vara tjej och flickkläder. Jag tycker att man ska gå och vara som man själv vill.

Är man tjej och vill gå i kill kläder, ha rakat hår, orakade ben så tycker jag att man ska få det utan att bli utskrattad och mobbad eller anklagad för att man är lesbisk. Man behöver inte vara lesbisk för att vilja klä sig som en kille och se ut som en kille. Jag klär mig i den jag gillar och det är faktiskt, i stora kläder och ibland har jag faktiskt kjol, speciellt när det är varmt. Jag rakar mig om bena även fast jag egentligen inte skulle vilja men jag är faktiskt för feg för att låta bli. Jag kan klä mig kvinnligt, dock så sminkar jag inte mig. Det har jag inte tid med, ändå gången jag har smink på mig är när någon annan sminkar mig. Det händer inte ofta då jag inte några vänner.

Jag har tyvärr inga kompisar som jag umgås med i IRL, utan dom s.k vänner jag har är just nätvänner. Det är inte många där heller. Inga riktiga som jag kan prata med om allt mellan himmel och jord, det var länge sen jag hade någon sådan vän, förutom min man. Han är inte bara min bästa vän utan just också min man.

Jag vill gärna ha en vän som man kan umgås med och prata om sina känslor och bekymmer, vissa av mina bekymmer vill jag inte berätta för min man då jag tycker att han inte behöver ha alla mina bekymmer på sitt samvete.

Jag tycker jag inte passar in i min släkt, jag vill inte säga familj då jag anser att min familj är Magnus och jag samt våra fyra katter. Släkten är den familj jag hade innan jag träffade Magnus. Anledningen till att jag inte tycker att jag passar in i min familj är att det man oftast har fått höra är att ska ha långt hår, du är finare i det. Det känns som man är lite utanför när man inte har barn. Sen så känns det som om dom inte förstår att man inte har råd med allting. Nu blir det väl ett jävla liv när jag skriver detta men jag har alltid tyckt att jag har varit utanför just för att jag inte är som alla andra.

Även om mina föräldrar har haft rätt om vissa saker, exempelvis killar jag har dejtar. Jag var myndig och anser att jag får skylla mig själv och att det är jag som lär mig för mina misstag. Jag ångrar ingenting, för enligt mitt egna citat “Allt jag har gjort och kommer att göra, ska jag inte ångra utan ta lärdom av, för det jag gör, gör mig till den jag är.”

Detta citat är faktiskt sant för man lär sig efter sina egna misstag. Jag tror inte min släkt aldrig har accepterat att jag är bipolär. Jag har aldrig haft psykiska problem och det hjälper inte att något säger till en att skärpa sig, sluta larva dig. När man är så långt nere i en depression så är det jävligt svårt att ta sig ur utan hjälp. Jag kämpar än idag mot min depression. Det som jag tycker är jobbigt är att det känns som man inte har något stöd från sin släkt, det är bara min man som stöttar mig.

En i min släkt (då menar jag inte mig) har en del psykiska problem, gissar jag på att det är och min släkt säger också att hon ska skärpa sig men jag gissar på att det inte är så lätt för henne eller. Jag har en känsla av hon själv inte har insett att hon har psykiska problem. Det är inga fel i att ha sådana problem. Det finns hjälp att få även om det är svårt att få den hjälpen. Jag hurrar inte så mycket för den svenska psykvården, lägger in en och sen får man ligga där neddrogad. Man behöver hjälp att bearbeta sina problem och det krävs mer än att vara neddrogad, det krävs terapi. Psykvården blir väl inte bättre för att dom skär ned på allt.

Undrar om det är sådana här tankar och funderingar som lockar läsare?