Är SD rasister?

Det är en fråga som ofta dyker upp – vid fikabord, på sociala medier, eller när politiken kommer på tal. Och det är inte en enkel fråga att svara på, men jag vill försöka reda ut det på ett ärligt sätt.

Sverigedemokraterna, eller SD som de flesta säger, har sina rötter i 1980-talets nationalistiska rörelser. Flera av de som var med och startade partiet hade kopplingar till Bevara Sverige Svenskt (BSS) och till grupper som öppet uttryckte rasistiska och till och med nazistiska åsikter. Det är alltså ingen hemlighet att partiets grund står på en mörk historisk grund.

Under de senaste decennierna har SD försökt förändra sin bild. De säger att de inte är rasister, utan ett ”nationalkonservativt” parti som vill värna svensk kultur och identitet. De har uteslutit medlemmar som gjort grovt rasistiska uttalanden och pratar ofta om lag och ordning, välfärd och trygghet – sådant som många kan hålla med om.

Men samtidigt… gång på gång dyker det upp nya exempel på företrädare som uttrycker sig rasistiskt eller främlingsfientligt. Och även om partiledningen säger att de tar avstånd, så väcker det frågan: varför händer det så ofta i just det partiet?

Många forskare och organisationer – till exempel Expo och FN:s kommitté mot rasdiskriminering – har pekat på att SD:s politik fortfarande bygger på en tanke där svenskhet sätts i centrum, och där människor med annan bakgrund ofta ses som ett problem. Det är en form av strukturell eller ideologisk rasism, även om den inte alltid uttrycks med hårda ord.

Så, är SD rasister?
Historiskt – ja, helt klart.
Idag – de säger nej. Men deras politik och retorik bär fortfarande spår av det förflutna.

Och kanske är det just därför frågan fortsätter att engagera så många. För det handlar inte bara om politik, utan om värderingar. Om hur vi ser på människor. Och om vilket samhälle vi vill bygga tillsammans.

Som vänsterpartist brinner jag för solidaritet, jämlikhet och allas lika värde. Jag tror på ett samhälle där ingen stängs ute på grund av sitt ursprung, sin hudfärg, sitt språk eller sin tro. Därför känns det viktigt att våga prata öppet om rasism – även när det handlar om ett riksdagsparti.
För att förändring börjar med att vi vågar se sanningen som den är.