💬 Att vara konflikträdd – men bara när det gäller mig själv

Jag har tänkt mycket på det här med konflikträdsla.

Inte den klassiska sorten, där man undviker alla konflikter. Nej, jag har insett att jag egentligen inte alls är konflikträdd – åtminstone inte när det handlar om andra.

När något är orättvist på jobbet, i samhället eller i en grupp, då hittar jag styrkan direkt. Då vågar jag ifrågasätta, ställa krav och stå upp för vad som är rätt. Jag känner modet växa när det inte handlar om mig som person, utan om något större – om rättvisa, om andra människor.

Men när konflikten plötsligt gäller mig, när jag själv blir drabbad – då händer något.
Rösten blir tystare.
Tankarna snurrar.
Rädslan smyger sig in.

Jag börjar tvivla på om jag verkligen har rätt att känna som jag gör. Om jag kanske överdriver, om jag borde låta det passera. Jag börjar väga relationer mot rättvisa, och oftast vinner relationerna. Jag backar, fast jag egentligen inte vill.

Det är märkligt, hur lätt det är att kämpa för andra men så svårt att kämpa för sig själv.
Kanske handlar det om sårbarhet – att när det gäller mig, så står jag där utan skydd. Då handlar det inte längre om en princip, utan om mig som person.
Och det är läskigt.

Men jag försöker bli bättre på att våga stå kvar, även när rösten darrar.
För jag förtjänar också att bli lyssnad på.
Jag förtjänar också att säga: ”Det där kändes inte okej.”

Att stå upp för sig själv är också en form av mod – bara en tystare, skörare variant.

✨ Dagens dikt ✨

”När rösten darrar”

När jag talar för andra
bär orden kraft som sten,
de rullar ur mig,
fasta, tunga, sanna.

Men när jag talar för mig själv
blir rösten tunn som glas,
jag väger varje stavelse
som om den kunde spricka.

En dag ska jag våga stå kvar,
även när rösten darrar.
För även tyst mod
är mod ändå.