Blogg

Nu har min menstruation börjat att krångla igen. Det började med att mensen var försenad i tre dagar, vilket är onormalt då jag äter Orgametril mellan 16-25 dagen från första mensdagen, sen ska jag få mens, det är så det fungerar. Dock så blev den ju försenad tre dagar, när det väl kom så blödde jag bara i tre dagar, det brukar alltid vara i sju dagar, så då tänkte jag och hoppades att jag kanske skulle vara gravid. Så jag tog en graviditetstest men det visade tyvärr negativt.

Dagen innan jag skulle börja med orgametril, alltså 15 dagar sedan förra mensen så fick jag mens igen, och tänkte fan, vad är det nu som är fel, så jag ringde till min gynekolog och sa som det var och hon tyckte jag skulle föra en blödningsschema över sommaren medans jag gjorde ett uppehåll med orgametrilen. Sen så blödde jag i sju dagar och det slutade, då tänkte jag. Det kanske bara är något tillfället.

Nu hade jag varit blödningsfri i tre hela dagar, sen kom skiten idag igen. Gissa om man känner sig lite irriterad. Jag har haft problem med min menstruation ända sen jag fick den vi 11 års ålder. Då blödde jag i två veckor, var blödningsfri i en vecka, o.s.v. Detta höll på ända till jag vid 22-23 års ålder, skulle göra mitt första cellprov som visade på förändringar, så jag fick göra två till och dom visade också på förändringar. Sen fick jag göra en vävnadsprov och en skrapning och gynekologen tyckte då att jag skulle börja med p-piller, men då jag har ätit den förut och fick svåra biverkningar av det samt så ville vi ju ha barn, så då fick jag äta orgametril istället. Det har fungerat klockrent ända sen dess. Fått mens nästan på klockslaget på rätt dag. Så ni kanske kan förstår varför jag är så frustrerad just nu.

I tio års tid levde jag med en mens som gjorde att jag mådde dåligt. Fick göra min först gynundersökning när jag var 13 år då min mor tyckte det inte var normalt med min blödning, men allt såg fint ut.

Vid denna tidpunkt och fram till jag var 22 år så var jag smal, dock så hade jag kraftig hårväxt på bena. Detta har blivit värre genom åren, nu är jag fet, tunnhårig och hårig på mage och ben, som inte är normalt för en kvinna. Så jag har fått tagit en del prover som jag har fått kämpa för, det har visat att jag har en för hög testosteronhalt. Cystor på äggstockarna. Här i våras åkte jag in akut för akuta magsmärtor till Falun och där var det en gynekolog som tittade på mig och ansåg att jag skulle ta flera prover, för Magnus och jag har ju försökt få barn i flera år och det har inte blivit något. Så jag har fått diagnosen PCOS.

Står i kö till Falun för infertilitetskliniken tror jag den hette. Man får väl hoppas att man bli mamma någon gång, jag blir ju inte yngre. Jag fyller 30 år om en vecka. När jag var 20 år så ville jag ha barn innan jag fyllde 25, och när jag fyllde 25 så ville jag ha barn innan jag fyllde 30 och nu blir jag snart 30 och om jag får en barn på en vecka så skulle jag bli glad, men så fungerar det tyvärr inte. Jag vill liksom inte bli för gammal när jag får mitt första barn.

Är lite avundsjuk på min tvillingsyster som har två barn nu, min bror har också två barn. Det känns som man inte har något familj längre. Magnus är ju min familj, men jag vill att det ska vara mer än oss.

Undra om man är på väg att få en 30-årskris eller om detta är normalt att känna så här.

 

Nu har jag kanske skrivit lite för mycket om mitt privata liv, men det kanske finns fler där ute med samma problem.