Happy Color – ALICE IN WONDERLAND

Lev dig in i en värld där verklighet och fantasi smälter samman. Låt målardukarna leda dig till en värld full av under.

Kapitel 1

Alice satt vid vattnet och blev alltmer uttråkad. Hon hade kikat lite i boken, men det var inga bilder eller samtal i den. ”Vad ska en bok utan bilder eller samtal vara bra för?” tänkte Alice. Plötsligt sprang en vit kanin med rosa ögon förbi henne. Alice blev nyfiken när hon såg hans fina väst, klocka och hatt. Det här var precis vad hon behövde en tråkig eftermiddag!

Kapitel 2

Alice följde efter kaninen, men när hon kröp efter den i ett kaninhål föll hon ner i vad som verkade vara en mycket djup brunn. Det var så långt ner till bottnen att hon hade gott om tid att se sig omkring. Insidan av brunnen var full av skåp och bokhyllor; här och där såg hon kartor och tavlor hänga på krokar. Hon ryckte åt sig en kruka från en av hyllorna. På etiketten stod det APELSINMARMELAD, men till hennes stora besvikelse var den tom. Efter ett långt och odramatiskt fall landade hon i en hall full av mystiska dörrar. Tyvärr var alla låsta. Inte roligt!

Kapitel 3

Lyckligtvis hittade hon en liten guldnyckel på ett bord gjort av glas. Nyckeln passade bara till en av dörrarna, som var dold bakom ett skynke. Dörren var så liten att hon inte ens fick plats med huvudet. ”Och även om huvudet passade”, tänkte den stackars Alice, ”skulle det inte vara till någon större nytta utan axlarna.” Vad synd! Genom dörren kunde Alice skymta en makalöst vacker trädgård och började genast drömma om att vi springa fritt på den.

Kapitel 4

Alice ställde sig upp och återvände till bordet. Nu stod en liten flaska där – en flaska som inte stått där tidigare. På etiketten stod det ”DRICK MIG”. Alice smuttade försiktigt, och när hon konstaterat att smaken var behaglig (en blandning av körsbärspaj och kalkon) drack hon upp resten.

”Vilken märklig känsla!” utbrast Alice. ”Jag fälls ihop som en tubkikare.” Och mycket riktigt: nu var hon knappt en fot hög och kunde passera genom dörren till den vackra trädgården.

Kapitel 5

Tyvärr var det inte så enkelt. Den stackars Alice hade glömt den gyllene nyckeln, och när hon vände för att hämta den insåg hon att hon omöjligen kunde nå den uppe på bordet. Efter att ha försökt allt hon kunde komma på satte hon sig ner och började gråta.

”Seså, det är inget lönt att sitta och gråta!” tillrättavisade sig Alice på skarpen. ”Nu föreslår jag att du ger dig av på en gång!” I regel var hennes råd alltid goda (fast hon följde dem väldigt sällan). ”Jag måste bli större igen”, tänkte Alice. Längtan är ett intressant fenomen – ibland får man vad man önskar sig. Alice fick syn på en liten tårta med orden ”ÄT MIG” i garnityren. Alice tvekade inte.

Kapitel 6

Hon tog en liten tugga och muttrade ängsligt ”vilket håll, vilket håll?” medan hon höll fram handen för att se om hon skulle växa eller krympa ännu mer. Till hennes förvåningen förblev hon samma storlek – en tämligen vanlig företeelse när man äter tårta. Men efter att ha ätit det sista av tårtan dröjde det inte länge innan hon slog huvudet i taket.  ”Aj!” Alice började gråta så kraftigt att vattnet snart nådde henne upp till smalbenen. Hon fick än en gång syn på den vita kaninen, som hade så bråttom att han tappade sin fläkt. Precis vad Alice behövde.

Kapitel 7

När Alice använde fläkten på sig själv började hon krympa i rask takt, och snart bottnade hon knappt i det salta vattnet. Havet? Nej, det var bara en pöl av hennes egna tårar. Det strömma vattnet svepte med henne och spolade upp henne vid en glänta full av svampar. En blå larv satt i stillhet på en stor blå svamp och rökte vattenpipa.

Alice klagade på det eviga krympandet och växandet, men larven verkade oberörd och svarade: ”Ät bara av svampen. Ena sidan gör dig större medan andra gör dig mindre.”

Svampen var helt rund. Vilka var de två sidorna? Alice chansade och tog en tugga, och återfick sedan sin normala storlek.

Kapitel 8

Alice gav sig djupare in i skogen och såg Chesirekatten sitta på en gren. Katten log bara när den såg Alice. Hon tyckte att den såg vänlig ut, men de långa klorna och många tänderna signalerade ändå att den skulle behandlas med respekt. ”Snälla Chesirekissen, kan du inte säga vilken väg jag borde gå?”

”Det beror nog på vart du vill gå”, svarade katten. 

”Det spelar faktiskt ingen roll, så länge jag kommer någonstans”, sa Alice.

”I så fall spelar det ingen roll vilken väg du tar”, sa katten och försvann, med bara leendet hägrande i luften en stund medan resten var borta.

Kapitel 9

Fräckheten var mer än Alice stod ut med – hon reste sig och gick iväg. De andra reagerade inte ens, även om hon såg sig om några gånger i hopp om att de skulle be henne komma tillbaka. Sen lade hon märke till att en av träden hade en dörr. Hon gick in. Återigen såg hon det lilla glasbordet. ”Den här gången ska jag vara smartare”, sa hon till sig själv. Till slut kunde hon kliva ut i den vackra trädgården, där trädgårdsmästare målade vita rosor röda, för det var drottningens favoritfärg. Det dröjde inte länge förrän Hjärter Dam, kungafamiljen och deras gäster uppenbarade sig. Drottningen var på humör för en halshuggning, men Alice var inte rädd.

Kapitel 10

Fräckheten var mer än Alice stod ut med – hon reste sig och gick iväg. De andra reagerade inte ens, även om hon såg sig om några gånger i hopp om att de skulle be henne komma tillbaka. Sen lade hon märke till att en av träden hade en dörr. Hon gick in. Återigen såg hon det lilla glasbordet. ”Den här gången ska jag vara smartare”, sa hon till sig själv.  Till slut kunde hon kliva ut i den vackra trädgården, där trädgårdsmästare målade vita rosor röda, för det var drottningens favoritfärg. Det dröjde inte länge förrän Hjärter Dam, kungafamiljen och deras gäster uppenbarade sig. Drottningen var på humör för en halshuggning, men Alice var inte rädd.

Kapitel 11

Drottningen utmanade Alice på krocket, en sport helt utan regler. Krocketbollarna var levande igelkottar och klubborna var levande flamingor. Under matchens gång ropade drottningen ”av med hans huvud!” eller ”av med hennes huvud!” åt vem hon än kände för, bland annat hertiginnan, Chesirekatten, trädgårdsmästarna och de andra spelarna, men kungen skonade alla och ingen avrättades. Slutligen befallde drottningen gripen att bära Alice till Falska sköldpaddan för att höra hans berättelse.

Kapitel 12

”När vi var små”, berättade Falska sköldpaddan, ”vi gick i skolan i havet. Vi pluggade virvling och slingring, mysterier – såväl gamla som moderna – och havsografi.” Plötsligt tog gripen tag i Alices hand och skyndade iväg. Alice hade hamnat i en rättssal, där Hjärter Knekt stod inför rätta för att ha stulit pajer. Kungen var domare och alla djur Alice träffat på vägen var närvarande.

Kapitel 13

Bevisen som fördes fram av vittnena var så förvirrande att det var omöjligt att döma åt endera hållet. ”Det är ju bara strunt!” sa Alice högt.

”Av med hennes huvud!” ropade drottningen så högt hon kunde.

”Vad spelar det för roll?” frågade Alice. ”Ni är ju bara en kortlek!”

Då reste sig alla i salen och kastade sig på henne; hon skrek till och försökte värja sig, men insåg att hon var tillbaka vid vattnet med huvudet i knäet på sin syster, som försökte vifta bort döda löv ur Alices ansikte. Alice ville inte öppna ögonen, för då skulle Underlandet försvinna och allt skulle återgå till det normala igen.

Färgläggning av en berättelse i appen Happy Color