2007-04-19
Just nu så känns det som om allt bara går åt helvete. Filmdatabasen på jobbet fungerar inte så jag kan inte föra över filer som jag måste ha för att kunna gör DVD skivan. Är så jävla trött på att inte kunna gå ner i vikt. Det känns som det alltid kommer något imellan, när jag mår dåligt så äter jag bara. Sen när jag mår bra, försöker jag motionera och så, men det fungerar bara ett litet tag. Jag säger att jag inte bryr mig om hur jag ser ut, men när jag tänker efter så gör jag nog det. Visst vill jag vara smal och så, vem vill inte vara det? Jag har fetma. Jag ser inte mig som fet tror jag, fast alla symptom visar på det. Mitt BMI ligger på 37,7 och mitt midjemått är 119 cm. Jag väger 94kg, nästan 100kg. Jag vill gå ner men jag tror stt om jag inte tycker om mig nu så tror jag inte att jag kommer göra det när jag är smal heller för jag har ju faktiskt varit smal en gång i tiden och inte mådde jag bra för det. Undra vad problemet är. Jag har liksom inga kompisar. Bara min man, men han vill ju inte umgås med mig heller. Önskar att livet kunde vara lite lättare. Jag mår ju inte lika dåligt som när jag försökte ta livet av mig, men ibland känns det som om jag skulle må bättre om jag inte fanns, då slapp man tänka och fundera över hur man ska göra och se ut.
Man ska ha långt hår, vara smal samt raka sig på benet och i skrevet för att vara socialt rätt anpassat. Detta tycker jag är fel. Varför har man inte rätt att se ut som man vill utan att folk ska klaga på en hela tiden.
Jag vet att jag inte är den normala kvinnan. Jag har rakat hår, trivs med det. Jag tycker det är jobbigt att raka mig på benen då jag tyvärr har kraftig hårväxt överallt. Jag sminkar mig aldrig då jag tycker det känns onödigt, men ändå är jag inte nöjd med mig själv, skulle jag vara mer nöjd med mig själv om jag valde ha långt hår, raka mig och sminka mig. Skulle jag tycka om mig själv mera då? Jag tror inte det, för jag har haft långt hår, har sminkat mig, har rakat mig och inte fan mådde jag bättre för det. Den ända skillnaden var att man inte fick höra hur onormal man var som nu.
När jag var i Stockholm senast så sa en del att jag var modig och tyckte jag såg bra ut i rakat hår. Det var modigt av mig att våga vara annorlunda. Det kändes jävligt skönt att få en sådana komplimanger, har aldrig fått det tidigare. Det känns som jag blev respekterad för den jag var. Jag kände mig som en helt normal människa. Men här där jag bor nu, en liten stad som ludvika så blir man inte respekterad för att man ser annorlunda ut. Varför är det så för?
Magnus sa häromdagen att han tyckte att jag var mer attraktiv när vi träffades då jag var typ 30 kg lättare. även om han var ärligt så gjorde det ont. Jag tycker Magnus är attraktiv fast han har gått upp i vikt. Varför ska utseende ha sådan stor betydelse, dom som är blinda bryr ju sig inte. Där är det personligheten som ses i första hand.
Jag skulle kunna fortsätta hur mycket som helst att skriva men jag måste ju jobba åxo.
Sätter in lite bilder från när magnus och jag åkte till Stockholm.
Senaste kommentarerna